Äkta känslor
Skaffa en hund…
Många som talar om att skaffa ett husdjur kan ofta ta det ganska enkelt då när andra säger helt tvärsom. När vi bestämde oss för att utöka familjen med en hund till så kändes det så himla solklart. Det var ju ett ypperligt tillfälle rent praktiskt sett. Vi hade köpt hus med tomtgränsen mot skogen, jag hade fått ett nytt flexibelt jobb med möjligheten att jobba hemifrån och Maria var för stunden arbetslös. Hon ville så gärna passa på att skaffa en valp så vår hund Aya, 5 år, fick vara med och uppfostra valpen. När vi bodde i lägenheten så såg vi tyvärr massa hinder med att skaffa en till hund. Nu hade vi en plan för hundens första stadie i livet.
Man hade inte en tanke på att livet kunde göra en u-sväng när som helst.
Vi döpte honom till Zeb
Denna lilla varelse hämtade vi en dag från Skåne. Det var en lättsam biltur, verkade som han gillade att åka bil.
Han hade den där nyfikna blicken och energinivå som en duracellkanin så han gav oss inget annat än leende och skratt om dagarna. Att han läckte lite varsomhelst i huset spelade ingen roll, det hörde till.
Eftersom veckorna gick och man började acklimatisera sig till att ständigt ha bit- och nypmärken från denna lilla piraya dagligen så började det bli mycket lättare i vardagen. Aya tog på sig rollen att fostra Zeb fort och det underlättade så klart för oss, vi behövde nästan aldrig lägga oss i. Hon sa ifrån så fort han hoppade upp på vardagsrumsbordets kant, bet på skorna eller jagade katten. För katten, det var ju en underlig varelse märktes det på Zeb. Denna 18-åriga katt har varit med om en del i livet men den där krabaten som konstant sprang efter henne hela tiden var nog inte lätt för den äldre damen. Men så fort Zeb kom ifatt katten så var Aya där och sa ifrån.
Tyvärr varade inte denna underbara tid längre än ett par månader innan allt rasade i vårt liv.
I denna story så finns det en mycket djupare sorg som jag behandlar fortfarande. Känner mig inte redo för att släppa ut allt jag vill säga, det är fortfarande min sorgebehandling. Det finns mycket skrivet om min älskade, bortgångna Maria men den storyn håller jag för mig själv ett tag till.
Denna händelse såklart påverkade mitt nästa beslut.
Hur skulle jag klara det här, redan så nedbruten man kan bli och försöka få ihop livet med två hundar, en katt och en efterlämnad snäcka. Relativt nyinflyttad i ett gammalt hus som behövs snyggas till och en nytt jobb i en bransch jag drömt om att hamna i
Sista dagen, Zeb.
Denna bild är från 21 augusti 2022, dagen innan jag satte dig i bilen på väg söderut för att möta upp snällaste uppfödaren vi hämtade dig hos. Hon ställde upp för ett återköp så han kunde placeras i ett bra hem. Jag är så tacksam att du hjälpte mig Carina att finna ett så bra hem till Zeb.
I flera dagar kände jag mig som en hopplös människa.
För mig betyder det totalt misslyckande att lämna tillbaka en valp som man åtagit sig att ta hand om och ge ett bra liv. Den sista veckan var jag helt beroende av mina djurs närvaro för de var en del av dig Maria och vårt framtida liv. Försökte aktivera hundarna och ge dom min energi för det var dom jag ville hålla om när energin tog slut, höra deras djupa andetag och snarkande precis intill mig. Dagarna såg det likadant ut innan jag tillslut tog upp telefonen och hörde av mig till uppfödaren och bad om hjälp. Jag såg inte hur jag skulle få detta att fungera för mig närmaste året.
Mitt liv var i spillror.
Ett helt år senare sitter jag i bilen på väg söder ut igen.
En händelse jag aldrig trodde skulle hända för ett år sedan när jag lämnade dig där på parkeringen utanför kyrkan i Molkom omhändertagen av uppfödaren. Att jag nu var på väg att träffa dig igen var för mig något jag hoppats på länge. Fick som tur var kontakt med snällaste Mia som tog in denna lilla man i sitt liv. Nu är det så att Mia och Leif som tur är bor i Molkom, så jag är på plats inom en timmes bilfärd. Helt otroligt att jag skulle ha turen att få möjligheten att få träffa lilla grabben Zeb igen.
Svängde in på gården ute på vischan och ivrig som jag var så hoppade jag ut ur bilen innan jag hann stänga av bilen ens. När jag vid grinden står och ska kliva in på gården, så kliver Mia ut på trappen för att hälsa mig välkommen. Jag var tvungen och fråga.
“-Vågar jag kliva in på gården direkt eller möts jag av en vaktande bullterrier?”
Ingen fara att komma in, svarar hon med en skrattade röst. Väl inne på gården möts jag inte av någon hund. Det går så långt att jag får hälsa först på Mia och sedan när jag kliver in innanför tröskeln så kommer en majestätisk bullterrier fram till mig. Kan inte förstå vad detta är för varelse riktigt, dubbelt så stor som min Aya där hemma!
Han springer fram och luktar på mig och det tar ungefär två sekunder så reagerar han precis som jag hoppats på. Han kommer ihåg mig och blir alldeles hoppig och glad. Mia säger då att det märks att han minns dig! Emotionell som jag är så trodde jag att jag skulle bryta ihop och gråta där innanför dörren men konstigt nog höll jag ihop. Vi satt vid bordet en stund och denna majestätiska figur ville inte släppa mig en sekund. Jag är så innerligt glad för nu har jag fått bekräftat att min lilla kille hade hamnat rätt. Hos Mia och Leif, i Molkom, och han blev en värmlänning trots allt.
Jag avslutar detta inlägg genom att lägga ut ett par bilder från utsidan där jag fick chansen att fotografera honom.
Idag heter han Nisse och är en ståtlig bullterrier, helt enkelt perfekt.
