I min famn tog du ditt sista andetag

Tiden tillsammans med din matte Maria och dig så såg jag, hur du gjorde precis som du ville och jag tänkte att så här kan det ju inte vara i ett hem. Här får vi försöka sätta upp lite regler, tänkte jag tappert. Inte visste jag vad jag riktigt gav mig in på, denna kärleksfulla donna hade ju en envishet utan dess gränser…

Här börjar äventyret med dig.

Bilderna nedan var från första gången som jag ryckte med kameran och med er vandrade genom favoritstället i Hagfors, numera naturreservatet Örbäcken-Mana. Det var just här som det starka bandet mellan mig och Aya skapades och jag anade inte att just den här gången skulle kameran fånga ögonblick som blev minnen för livet, i fler bemärkelser än jag kunnat föreställa mig. Dessa bilder, betyder enormt mycket nu i efterhand.

Resan hade bara börjat för dig och mig.

Det var många promenader med frustration och funderingar på livsval. Detta beror på att man tänkte att såklart kunde man ställa upp och ta en promenad med hennes hund då och då. För människan jag nyligen träffat och fått ett bonusbarn av rasen bullterrier på köpet.

Man visste nog inte hur svåra prövningar man skulle ställas inför med en sådan donna som Aya. Man kunde inte förstå vad som hände första gången hon bara lade sig ner mitt i promenaden och “gav upp”. Detta var en prövning för mitt tålamod och ett tydligt tecken på framtidens kamp. Fast där avgjorde hon, vem som bestämde i framtiden, jag visste bara inte om det. Oavsett om jag försökte tvinga upp henna i kopplet eller släpa henne på asfalten… Antalet gråa hårstrån som visat sig efter detta är ofantliga. Likaså passerande bilars tutor och skrattande förare.

Jag fick helt enkelt ge upp och låta henne vara som hon är, för både hennes och min skull.

Det blev vår lilla lugna och långsamma dans dessa promenader.

Gick inte att stressa. Punkt.

Vårt band växte och snabbt därefter känna mig som en husse för hunden Aya.
Ett bra exempel var timmarna i skogen där hon fick vara lös och springa av sig. Hon höll sig nära hela tiden och det märktes att det var vi, bara vi.

Om man gick utanför synhåll så tog det inte många sekunder för henne att komma skuttandes genom skogen mot mig. Vilket ledde till ett förtroende mellan oss. Hon kunde helt plötsligt kommandon som hit utan att man behövde repetera sig. Vilken vinst för min del och än mer stärkande för vår relation.

När husbilen lastades så visste Aya att äventyr väntades och det var alltid kul att se hennes glädje när hon fick hoppa in i bilen och man stack iväg på äventyr. För hennes del spelade det ingen roll om det var en kortade tur eller ett par dagars tur. Det bästa av allt var att hon visste precis att husbilen var ett hem, som hon återvände till när hon sprungit av sig.

Det blev många olika turer med Aya och Maria.

Från kanotfärder med tältande på öarna till turer med husbilen olika årstider på året.
Det var en fröjd att se Aya sitta i kanot när det spöregnade och hon fick bära en huvtröja i brist på annat. Hon såg lagomt missnöjd ut men ändå bara fann sig i situationen. Eller när vi vandrade i höstens vackra färger i soluppgången efter en natt i husbilen där vi natten innan kikade på stjärnorna.

Tyvärr var det inte slut på våra prövningar.

Året 2022 kommer framtidens bekymmer för Aya, en valp i huset. En valp som vi gav namnet Zeb, en standard bullterrier som skulle terrorisera våra dagar framöver. Det hjälpte inte att katten Vilda var en intressant figur för Zeb heller så Aya fick skydda även henne.

Hon har dagarna fullt upp med att lära den här ynglingen hur man beter sig i ett hem. Det var stundtals frid i huset men då och då fick man höra ett par skarpa skall till följd av gnäll och gny från Zeb. Här pågick en full fostring av bullterrier, inget tveksamt om det.

Tyvärr, för mig och Aya så blev tiden kortade med Zeb än vad som var tänkt. Livet kom emellan, det blev en faktor som Aya inte räknat med och jag hamnade i en djupare depression efter Maria försvann hastigt ur våra liv.

Tänka sig, åren efter första prövningarna med Aya.
Nu vaknade man alltså upp med två bullterriers jämte sig som satte ribban för dagarna framöver, hur i hela världen skulle detta sluta…

Här nådde nog mitt psykes gränser som man aldrig trott skulle nås. Hur mycket kärlek denna ras ändå ger, så fick jag prioritera om livet för Zeb så han skulle få en bättre uppväxt med en familj som ger han all uppmärksamhet och kärlek han förtjänade. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle, i mitt skick, kunna ge han allt han behövde.

Zeb som blev namnet Nisse för den nya familjen och står mig fortfarande nära tack vare bra kontakt med ägare. Nisse som han heter idag, finns i ett tryggt och kärleksfullt hem, som bonus fortfarande i Värmland. Det finns ett tidigare inlägg om Nisse på hemsidan. Klicka på denna länk för att komma dit.

Tänka sig, att man kan ha lite tur i oturen.

Oj, vad dagarna i följd efter vår lilla valp lämnat huset var minst sagt oroligt. Aya gnydde och sökte ivrigt på promenaderna efter den lille familjemedlemmen som var för henne försvunnen. Det tog ett par veckor innan det lugnade sig och så klart som grädde på moset av depressionen hade man dåligt samvete för det som skett för Ayas skull. Det var ju hennes lilla valp och familjemedlem.

Livet fortsatte med mig och Aya, katten Vilda såklart, som såklart var lättad att valpen inte var kvar i huset.

Vi tillsammans tog oss ann nya äventyr i form av resor och vardagliga prövningar som att till exempel att husse bestämt att Aya skulle med på en liten cykelsemester och att det var inskolning med att sitta stilla i en vagn. Men efter många motgångar med självaste planeringen så blev det tyvärr ingen cykelsemester men ett par VPS (varv-på-stan) hann vi med. Succé även det tyckte Aya såklart, behövde inte röra sig värst mycket och en bra belöning i solsken.

När vi var själva under vinterperioden så planerades det ivrigt och Aya var såklart med i planerna. Vi hade ju en bil med bagageutrymme och här fanns ju möjligheter efter man sålt husbilen inför husköpet. Det finns ju gott med plats, särskilt när man är bara en människa och en bullterrier. Då kan man till och med få plats med godis till hund och öl till husse. Här ska byggas och ut på äventyr så fort som bara möjligt.

När våren övergick till sommaren och semestern började närma sig så bestämde jag mig att bygga. Efter endast ett par timmar snickrande fick jag ihop denna lilla plattform som man enkelt kan lyfta in och ur. Så enkelt allt är när man får feeling och vill iväg.

Återigen skulle vi ut på äventyr och lyckan var total.

Detta är något som triggar mina känslor för jag kommer så väl ihåg hennes spralliga personlighet som hoppade in och ut i bilen. Bäddade som en tok när det väl var dags för att sova. Hennes nos var som en slaghammare i sängen med täcket i mungiporna. Många skratt i detta skede och vi sov väldigt skönt i den svalare temperaturen på sommarnatten. Aya kryper in under täcket så fort det blir lite kyligare och agerar värmare. Eller om hon nu utnyttjade min kroppsvärme, hursomhelst blev det skönt.

Efter besöket hos morsan, styvfar och hunden Cilla så gjorde Aya och jag även ett äventyr lite längre norrut och skulle vandra lederna på Skuleberget men det blev lite av ett fiasko. Det regnade så hon vägrade gå, ja och vad jag lärt mig genom åren gällande rasen bullterrier så blev det umgänge i bilen istället, som hon föredrog mer än annat. I efterhand så är jag glad för det för det var väldigt mysigt. Där reste vi runt och sov vi i bilen, på många olika ställen i norra Sverige, tillsammans med regnet som slog mot taket. Detta är även en period som jag skrev mycket för hand och fick ut mycket av mina tankar. En semesterperiod jag aldrig kommer att glömma.

Nu med facit i hand.
Så har det varit många fantastiska år. Finns inget att ångra under dessa år som husse till Aya. Så många lyckade mikroäventyr som inte nämns i detta inlägg. Denna individ har gett mig så fantastiskt mycket kärlek i både med och motgångar. Alltid varit glad att se mig och gärna med på äventyr, i så klart sin egna takt som bullterrier men det är det som är helt fantastiskt charmigt.

Är så himla glad att alla som träffat Aya utryckt sig gång på gång om hennes personlighet. Det är återkommande kommentarer om hennes envishet och ständigt sökande efter närhet. Vilket får mig att le när jag skriver detta.

När Lisa kom in i våra liv så fann Aya en ny bästis. En som gärna spenderade tid med henne i soffan och gav henne det hon absolut krävde när husse inte orkade sitta still. Hon fick sin kära närhet. Även ett snäpp bättre var det när systerdottern var på besök eftersom hon älskade barn.

Senaste tiden var hon emellanåt ovanligt låg och trött. Något var verkligen fel, vilket resulterade i en undersökning hos veterinären.

Hon frös och var orolig under besöket, som hon aldrig varit. Hon har alltid visat glädje att träffa “bättrenären”. Hennes bedjande blick när hon ville upp i knät för att värmas denna gång är något jag tänker på hela tiden. Hon satt lugn i tio minuter i min famn och blev varm innan veterinären kom in med beskedet.

Det beskedet som kom är det värsta man kan få som hundägare. Det högg i hjärtat att tänka på vad som händer. Hon var utom räddning och jag blev tvungen att ta det svåraste beslutet jag någonsin tagit.

Vi hade en sista helg tillsammans där några kom för att ta farväl av Aya. Det var fint att se henne glad en sista gång när det kom besök. Lade sig på rygg och ville bli kliad på magen när en 2-åring satt i sin mammas knä. Något jag inte sett på de senaste dagarna.
Sen när en 7-åring kommer med brev till Aya brast hjärtat av kärlek. Tack för att du skrev så fint till Aya.

Det finns tusentals med bilder på Aya och det är jag extremt tacksam för så jag kan minnas tillbaka till de fina dagarna med henne.

Tyvärr var det inte slut på våra prövningar.

Tack för alla år mitt lilla hjärta

Vandra tillsammans med Maria igen, vi ses återigen någon dag